23 februari - 10 mars 2002
Skulptur och teckningar
I början av sin konstnärliga bana sysselsatte sig Ute Thiel med människokroppen, något som inte har ändrat sig fram till idag . Människokroppen är för henne utgångspunkten för en känslosam resa inåt. Denna resa bestämmer den kroppsliga motsvarigheten i hennes arbete och är en nödvändig plattform i hennes sätt att finna den rätta formen.
Mellan 1977 och 1982 – en tid som hon senare kom att betrakta som sin lärotid – både studerar hon och låter sig studeras. Arbetet som nakenmodell skulle komma att påverka hennes egna konstnärliga arbete på många vis. Hon upplevde sig själv som medelpunkten för koncentrerad uppmärksamhet och upptäckte att det fanns ett växlande känslotillstånd i den yttre orörligheten, som pågick inifrån och utåt.
1982 kom Ute Thiel i kontakt med en cirka 30.000 år gammal skulptur, den s.k. Venus från Willendorf. Plötsligt började allt kretsa kring denna figur. Ute Thiel fängslades så till den grad av skönheten, perfektionismen och symbolkraften hos denna kvinnofigur att hon började göra skisser ur alla tänkbara vinklar. Detta närmande tjänade bara ett syfte – att förstå figuren som skulptur.
Ute Thiel analyserar genom att teckna. Inte förrän några år senare (1986) började hon använda en schäslong för sina anteckningar om det egna liggandet och vilandet. En jämförbar ”antik modell“ är ”Den sovande“ från Hal Saflieni, Malta. Skulpturen ”Den liggande“ kom till redan samma år.
På det hela taget upplever jag att det finns tre viktiga pelare som stöd för den kreativa reduktionen i Ute Thiels skulpturer. För det första hennes omfattande kunskap om människans anatomi, för det andra hennes exakta iakttagande av den egna kroppen och för det tredje resultaten av hennes sociologiska teckningsstudier.
De senare fann Ute Thiel i etnologiska, arkeologiska och historiska samlingar och museer och även i Kvinnomuseet i Wiesbaden.
Därför bestämde vi oss för att presentera detta för Ute Thiel så viktiga förråd av kroppar och kroppsspråk som fyller hennes skissböcker för att bli skulpturer genom att visa olika jämförande exponat. På utställningen kan man därför se “Den sovande“ från Hal Saflieni tillsammans med teckningar på detta komplexa tema och skulpturerna “Den Liggande“ som alla bygger på samma tema.
”Körperschmeichlerinnen” är skulpturer mellan det figurativa och abstrakta. De kan vara överdimensionerade. Exempel på detta är figurerna av skumgummi, som jag helst skulle vilja kalla kroppslandskap. De kan också vara så små som rakufigurerna. Ute Thiel föredrar lera som material. Hon använder leran som bas för gjutningar av gummi, gips, brons, bly, glas och bränner det även till terrakotta. Formerna är alltså lika mångsidiga som materialet.
Det spelar ingen roll om man betraktar ett enskilt objekt eller en serie, en detalj eller helheten. Ju längre man betraktar skulpturerna desto starkare blir den kraft de utvecklar. De känns inte bara välbekanta, de känns också intima och förtroliga.
Namnet på utställningen – “KörperSchmeichlerinnen“ – betonar en grundläggande aspekt i Ute Thiels arbete: ”Körper” (kroppen) är ett tema som sysselsatt henne under många år. ”Schmeichlerinnen” (smickrerskor) har med känselsinnet att göra och utgör en viktig aspekt när det gäller formgivning. ”Innen” till sist kännetecknar iakttagandet av den egna kroppen som utgångspunkt för sökandet efter den rätta formen.
Kim Engels
frauen museum wiesbaden
7 mars 2001
