12 oktober - 28 oktober 2007
Derek Michael Besant
Amnesia serie
Waterbased serigraphy on geotrans
Each image 60×120 cm
Derek Michael Besant har valt att arbeta med minnet för att belysa världen av fenomen och fantasi, för att öppna vägar mellan tanke och känsla och vår individuella och kollektiva erfarenhet. Kanske det allra mest betydelsefulla är hans försök att skapa en psykologisk och själslig balans som erkänner den fantastiska kraften och värdet av minnet i människans liv.
Guy Langevin
Minnets doft
Mitt arbete baseras på dualiteten mellan ljusets och stundens flyktighet, och det bestående intrycket som människor, situationer och händelser sätter i vårt minne. Så pendlar också arbetet mellan precision och suddighet i mina bilder. Otydlighet kan ibland vara ett bättre sätt att ge uttryck för en ide. När bilderna berör det mänskliga, eller i porträtt, är det viktigt att det finns många nivåer att läsa bilden på. För mig visar det på livets komplexitet.
Dualitet betyder inte motsättningar. Minne och glömska är två sidor av samma mynt, som liv och död. De är oskiljaktiga. Ljus behöver skugga för att bli riktigt uppskattat och minnen som förstoras upp, hittar i glömskan sin perfekta partner. Livet, liksom minnet, är flyktigt.
Arbetet med mezzotint tillåter mig att använda ljuset som den primära beståndsdelen i mina bilder. Under den långa tid det tar att rugga upp plåten hjälper själva processen mig att skapa och omforma bilden. Denna process är inte för lång, den tar bara tid. Det är ett pågående arbete, en tid för att tänka, så det är ingen bortkastad tid. Mezzotint är inte bara en tryckteknik, den är också ett sätt att tänka i bilder. Jag har arbetat med mezzotint i nära 20 år, och under denna tid har det påverkat allt annat jag gjort. Är mezzotint en sjukdom? Om svaret är ja, då är jag allvarligt påverkad.
”Minnets doft” är en serie om 20 mezzotinter. Bilderna varierar i storlek från 20×30 cm till 70×100 cm. Jag har arbetat med denna serie sedan 2002 och det är fortfarande ett pågående arbete som utökas hela tiden.
Jan Winton
För mig är konsten ett sätt att filtrera och omtolka så gott som allt som kommer i min väg. Mitt arbete delas mellan grafiken och måleriet, som båda har sina rötter i teckning och foto. Mitt visuella sökande och utgångspunkt omfattar en rad motiv, som den mänskliga kroppen, botaniska illustrationer, historiskt och samtida fotografi, mönster, arkitektur och kartor. Jag försöker hitta den mest intressanta blandningen av ideer, från det förflutna och nutid. Mina kompositioner kan innehålla landskap, delar av blommor, inslag av mönster och fotografiska serier av särskilda teman t.ex. delar av kroppen, arkitektoniska detaljer etc. Jag arbetar på papper, trä och målarduk.
Vad handlar mitt arbete om?
Enkelt förklarat försöker jag i mina arbeten hitta och studera kontraster. Jag har i åratal utforskat det symboliska för att förklara meningen för mig själv och har insett att alla föremål och tankar är ofrånkomligt förenade. Odelbarheten och överförandet av betydelsen från ”erfarenhet” till begreppsstrukturer (och tillbaka igen) är praktiskt taget en världsomspännande och kulturöverskridande upplevelse. Jag vill undersöka hur ideer växer fram, från det mest grundläggande kroppsliga upplevelser till komplexa tolkningar som söks men kanske aldrig kan bevisas. Kanske menar jag känsla och intuition. Jag vet att jag ägnar mig åt konst eftersom jag inte nöjer mig med att godta hävdvunna auktoriteter eller förutfattande meningar. I min konst försöker jag använda mig av det förföriska i ”det vackra” för att dramatisera och satirisera situationer, liksom jag också arrangerar en dramatisk stämning för att ställa subtila frågor om livet och levande. Slutligen så är jag inte intresserad av att ge betraktaren färdiga svar. Jag vill istället bjuda på upplevelser och känslor som betraktaren själv kan begrunda och tänka vidare på.
Jo Ann Lanneville
I mitt arbete använder jag mig av redan befintliga symboler eller uppfinner nya och ger dom en ny mening. Genom att förmänskliga döda ting, de överallt närvarande formerna rymda i en kokong av taggtråd som en gemensam nämnare i det mänskliga livets olika aspekter: ett gömt och ständigt obehag som väntar på bot.
Genom att använda en boll av taggtråd som symbol, taggiga linjer som slingrar sig runt orsakerna till vår fångenskap i fasta strukturer och från vilka vi inte kan fly, i ett kretslopp lika evigt som världen själv.
Vi kan se ”Handen-Trädet” som en symbolisk människa. Framställningen påminner oss om om en trädstam, uppdragen med rötterna och beskuren, någonting onämnbart i världens öken. Omringad av ändlösa spiraler, utsatta för tvång och till och med tortyr, finns det inget skydd? Är inte detta den eviga cykeln av fallande och stigande, toppar och dalar, av att släppa taget? Är vi som trädstammar, ogrundade och rotlösa?
Marlene MacCullum
Fotografiet är kanske i själva verket inget annat än en tröskel, en öppning och stängning – samtigt en hälsning och ett farväl. I varje instans förstör ljusinsläppet det den försöker minnas. Eduardo Cadava
Till den här utställningen har jag lämnat en serie arbeten från de senaste tio åren som utforskar hur jag har använt mig av bilden av fönstret. Mellan 1985 och 1999 var mitt hem källan för fotografiska upptäckter vilka senare överfördes till grafiska blad och bokobjekt. Dessa arbeten visar min dragning till det alldagliga livets rester och artefakter. År 2000 utvidgade jag min bildvärld till att även innefatta en vid rad arkitektoniska element och de gömda budskapen som fanns i andra människors hem, ruiner, nedlagda industrierlokaler, monument och museer. Nyligen har jag återvänt till utforskningen och gestaltningen av hemmets privata sfär. Jag har sökt skapa bilder som refererar till de sinnliga och världsliga paradoxer vi upplever i vår arkitektoniska omgivning; att spegla hur vår uppfattning av en viss interiör påverkas av vår tidigare erfarenhet och minne av liknande platser. Jag motiveras också av att genom iakttagelser av det bisarra eller orimligt banala och min önskan är att bygga ett arkiv över dessa dagsländelika erfarenheter.
Fönstret är för mig ett särskilt starkt bildtema. Det handlar om tillståndet att vara ”emellan” och om övergången från inomhus till utomhus. Fönster är också öppningar i byggnader. Det blir en mycket lämplig metafor för utställningens tema genom sättet den frammanar en serie parallella bilder; fönstret och rummet, linsen och kameran, och ögat och själen.
Mitt val av teknik har en stor betydelse både för sättet det tolkar ämnet och effekten när det presenteras. Sedan 1994 har jag arbetat med fotogravyr (heliogravyr). Samspelet mellan tryckfärg och pappret ger en känslig och fysisk närvaro samtidigt som det väcker ett fotografiskt minne till liv. 1997 började jag arbeta med bokformatet och texten. Dessa texter och bilder utforskar frågor utmed parallella stigar, som oberoende av varandra riktar sig mot liknande innehåll för att framkalla associationer snarare än att ge förklaringar. Bindningen och sammansättningen av bokobjekten använder sig av den traditionella bokens form men bryter sedan ner konventionerna så att den fysiska och tillfälliga upplevelsen av att läsa boken relaterar till innehållet.