9 november - 25 november 2007
Jag arbetar numera oftast förenklat med tre vågräta fält i skilda färger. Färgerna är fria, men åskådaren kan uppleva färgfälten som ett landskap. Detta är nog bland annat för att ögat söker en mening med det vi ser. Det är inte en bild av ett landskap, men det uppfattas som om det vore det.
För mig har detta blivit intressant på så sätt att jag fritt kan skapa en bild utan att fastna i själva föreställandet. Jag kan använda ganska fria färger och de upplevs ändå tillsammans som ett landskap. Jag kan koncentrera mig på själva färgen och förhållandet mellan ytorna. Åskådaren får själv tolka bilden.
Längre tillbaka målade jag mer avbildande, ofta landskap och ofta direkt ute i landskapet. Det var en skön känsla att sitta ute på våren och känna och uppleva landskapet och naturen. Färg, form, temperatur, dofter. Jag såg djur som blev mer orädda därför att jag satt ganska stilla, ganska länge på samma plats. Men mitt sätt att arbeta ändrades. Sättet att bygga bild ändrades. Långt efter det fortsatte jag att åka ut för att måla i landskapet. Det gjorde jag trots att jag på förhand visste att jag inte skulle göra någon bild jag kunde godkänna. Till slut blev jag ändå tvungen att inse att jag inte längre hittar mina bilder i direkt konfrontation med landskapet. Jag släppte den sortens låsning till det föreställande. Efter perioder med bilder från det av människan förbrukade landskapet, med oljecisterner, tankvagnar, asfaltverk mm gled jag över mot allt friare bilder med utgångspunkt från bl a rostfläckar. Efter en period med bilder från detaljer i några bataljmålningar av italienska renässansmålaren Paolo Uccello har jag sedan sju, åtta år mest arbetat med bilder med några få färgytor.
Reduceringen till tre (eller ibland fler) färgfält är på ett sätt en begränsning. Men inom den begränsningen har jag också fått en stor frihet. En frihet att starta med vilken färg som helst. Och en frihet att fortsätta med de färger jag för ögonblicket vill kombinera. Det har blivit intressant att se hur fritt färgerna kan kombineras och ändå läsas som ett landskap. Jag kan variera uttrycket med skillnader i färg och i färgfältens inbördes storlek eller med att omväxlande ha ett stående eller ett liggande format.
I mina kombinationer av färg söker jag ofta ett lugn, en bas för tanken att vandra runt. En punkt från vilken man kan starta att söka associationer. Egentligen är nog mina bilder i mycket en utgångspunkt för en resa i det inre. En plats för meditation. Så har det väl också blivit med bildernas tillkomst. Förr målade jag mer aktivt med kortare steg tillbaka för att kolla helheten och på med penseln igen. Nu sitter jag mest och tittar, funderar och ändrar eller justerar ett färgfält. Så ny titt och väntan och så småningom nya justeringar. Det betyder inte att bilderna är snabbt tillkomna. Tvärtom. För det mesta har jag varit över samma färgfält många gånger med lite varierande färg. Med tiden kan det uppstå något intressant i spelet mellan olika skikt i bilden. Man skall kunna ana något av olika stadier. Det får absolut inte bli något som känns rakt och perfekt. Bilden skall – precis som vi människor – ha sina ofullkomligheter. Det får gärna finnas någon liten irritation som åskådaren vill justera. Det perfekta är inte intressant.
Men framförallt vill jag att bilderna helst skall vara en bas för meditation eller för tankens fria associationer.
Per Åke Magnusson